Varför måste allt alltid strula till sig? varför känner jag ens behovet att lida och tänka på dig varje gång jag träffar någons blick, varför finns du alltid i mina drömmar? varför bär alla din doft? varför är jag inte lika starkt som jag trodde, kan ej riva av sidan av boken vi både skrev tillsammans. Du låter mig inte vara ifred, inte ens när jag blundar. Allas ansikt utryck påminner mig om dig, varje ställe, påmminer mig om dig..du förstör min vardag. Trots allt.. gillar jag känslan att känna dig nära mig i varenda sak som inträffar mig. Kallas det kärlek?